Dan Olweus menar att mobbning är ett övergrepp; någon i maktposition trycker ner någon i underläge, inte en konflikt mellan två jämlika parter. Och att när mobbning uppstår ska detta bemötas med nolltolerans och ett antal åtgärder ska omedelbart sättas in, ex ska man ha regler som upprätthålls med beröm eller sanktioner, allvarliga samtal, skolan ska engageras för att förändra attityder och beteenden tills mobbningen upphör. (Ekerwald & Säfström, s 123-124). Detta går ju inte rimligtvis att invända emot och det symboliserar också en väldigt traditionell syn på mobbning och hur det bör hanteras när någon blir utsatt. Mobbningsoffret är just ett offer och skolan måste arbeta aktivt för att motverka detta, precis som det ska vara.
Vad som däremot inte lika ofta kommer på tal men som jag tycker är mycket intressant är att vissa personer som utsätts för övergrepp i mobbningslika situationer helt enkelt inte är offer. Två exempel på detta är Elin och Karin som, trots att de blivit utsatta, alltså inte kan klassas som mobbningsoffer för att de inte brutits ner och istället är starka och självständiga, enligt författaren (Ekerwald & Säfström, s 73) Vad är det då som avgör om man blir ett offer eller inte? Och hur kan vi som lärare arbeta för att elever ska lära sig bli så självständiga och starka att de inte blir mottagliga för den nedbrytning som mobbning utgör?
Eftersom hur vi pratar och tänker om något påverkar hur vi agerar (Eek-Karlsson, L, 2012) borde det rimligtvis gå att införliva en större motståndskraft mot mobbning hos elever. Borde det räcka att aktivt arbeta utifrån skolans värdegrund som säger: “Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.” (Skolverket 2011) eller hur ska man lära ut, inte bara att det är fel att mobba någon, det finns också möjlighet för den utsatte att inneha en motståndskraft emot detta? Risken finns, tänker jag, att man skuldbelägger de som blir mobbningsoffer genom att förmedla att de inte borde ta åt sig och därmed att problemet ligger hos dem. Samtidigt så vill man ju gärna förmedla att de har makt över sin egen situation och förhoppningsvis blir vissa uppmuntrade av tanken på att kunna påverka sin egen situation. Hur tänker ni att man kan arbeta kring detta?
SvaraRaderaJag tänker precis som du skriver att mobbning klassas som det först när personen som blir mobbad tar illa vid sig. Men jag tänker också att vi som lärare ändå i största möjliga mån bör bemöta alla sådana behandlingar lika oavsett vem som blir utsatt. Många gånger tror jag att vi vuxna kan prata bort de om det är till en starkare individ och säga. Äsch det var väl inget att bli ledsen över, du vet ju att det inte är sant exempelvis. Att problemet ligger hos dom precis som du sa. Men det blir inte riktigt bra det heller då de starka inte får upplevas som svaga eller ifrågasättande. Hur ska man då arbeta för att stärka små barn i att inte lyssna på mobbning? Rent spontant känner jag att om man visste svaret på den frågan skulle hälsan hos barn vara mycket bättre och mobbning skulle inte vara ett lika stort problem i skolan i dagsläget, men det är det. Jag tror att vi tar åt oss men att vi kan må bättre först när vi fokuserar på det positiva med oss som individer. Kan man ha pep-talk i klassen att gå laget runt till varje elev där man säger något bra om personen? Eller som jag själv har erfarenhet av att man fick en egen lapp som alla elever skulle skriva på och säga något de uppskattade hos dig. Om man ville fick man då skriva namn med, och de kommentarerna som värmde mest var ifrån de elever man inte umgicks lika mycket med. Det är inte svaret på din fråga men en tanka kring hur man evt kan förbättra självkänslan hos elever.
/Amanda Kvick
"Mobbningsoffer" som inte knäcks förbryllar oss. Vissa människor är överlevare och har en positiv tankegång i sitt helvete.
SvaraRadera-Jag har det illa men min kompisen har det värre, hon har sin hjärntumör som hon är inne och behandlar varannan vecka. Att kunna vara ett stöd för någon annan ger en styrka att stå stark när det blåser.
Jag har frågat min dotter och hennes kompis om lov att få publicera detta lite makabra inlägg. Svaret blev: - Gör det! För det är ju så det ligger till! Vi har varandra och vi är starka tillsammans.
Intressant aspekt av mobbning du tar upp. Ta makten över offerrollen? Kan man? Är det möjligt? Jag tror inte att finns enkla svar på dessa frågor. Jag vill belysa ämnet ur två aspekter, nämligen ur ett strukturellt respektive individuellt perspektiv. Skolan har juridisk bindande skyldighet att säga till att ingen blir mobbad, kränkt, trakasserad eller diskriminerad. Det ska finnas en likabehandlingsplan som alla som arbetar på skolan kan in och ut. Vidare bör det finnas tydliga rutiner och riktlinjer vid mobbnings-och kränkningsfall. Under rasterna ska det finnas ute-och inne rastvakter. Hur man arbetar med värdegrunden spelar också en avgörande roll. Detta är hur det bör vara på ett strukturellt plan men hur det förhåller sig i verkligheten är en annan femma.
SvaraRaderaDet behöver inte vara fokus på antigen det strukturella eller det individuella perspektivet. Jag anser att vi får bättre resultat när vi arbetar med båda simultant. Ett väsentligt vaccin mot offerrollen är att bygga upp elevernas självförtroende och tilltron till sina egna förmågor. Ett konkret exempel på vad man kan göra är att arbeta med rollspel och konkreta mobbningsfall. Vi bör se och bekräfta eleverna samt låta dem ta plats och aktiv bygga upp självförtroendet.
Är det inte så att den som mobbar vill se en effekt av sina kränkande handlingar. Om den effekten uteblir så avtar intresset, för "offret" tar ju inte åt sig. Kan det till och med vara så att det tilltänkta offret genom att inte ta åt sig sätter fokus på vad mobbaren sysslar med istället för på den mobbades utsatthet.
SvaraRaderaDen som mobbar gör ju fel oavsett om den hen mobbar tar åt sig eller inte. Det är väl det som borde sättas fokus på. Jag tror att det är väldigt hälsosamt att undvika att se sig själv eller behandla andra som ett offer. Men fortfarande inte tillåta kränkningar.
Jag håller med Ulla-Karin helt! Intresset för det 'offer' som inte tar åt sig bör rimligtvis minska med tiden, dock kanske med risken att mobbarna går vidare till en mindre motståndskraftig person?
RaderaAtt arbeta med likabehandling i fokus och jobba aktivt för att alla elever ska ha tydliga ramar kring hur vi beter oss mot våra medmänniskor tror jag är av högsta vikt.
Jätteintressanta tankar kring mobbning. Det finns ett rätt svar, det ska vara nolltolerans mot mobbning. Men det finns inga lätta svar på hur man som lärare, agerar i olika situationer. Läraren, tillsammans med annan personal på skolan ska arbeta förebyggande mot mobbning. Rastvakter inne och ute, se till att de vuxna går runt och kollar bakom små hus där det kan stå några elever.
SvaraRaderaAtt ta makt över offerrollen verkar svårt, även för en vuxen, men jag tror att det går för elever att kunna ta makt över offerrollen och sätta mobbaren på plats. För att eleverna ska kunna förstå vad som sker under mobbningsakten behöver de se situationen från olika håll. Vi har talat om tidigare i utbildningen om olika sätt undervisningen kan ske på, ett sätt är med rollspel. Lärarna i lärarlaget kan gå ihop och visa något för klassen eller om eleverna spelar upp i mindre grupper för klassen olika scenarier. Efter varje sketch pratar man gemensamt i klassen om händelsen. Vad tror du om det?
Tyvärr är det så att mobbning oftast klassas som mobbning när någon mår riktigt dåligt pga det. Vare sig man är stark som person eller svag så är det inte okej att mobba någon. Bara för att man visar sig stark behöver inte betyda att man inte bryr sig. Jag tror inte någon tycker om att bli kallad för något fult eller bli utfryst. Därför ska det självklart klassas som mobbning. Men jag tror också , som du skrev, att man ibland lägger över problemet hos den mobbade och tro att det löser sig själv. Jag tror också att eleverna som mobbar behöver få se hur den mobbade egentligen mår pga detta. Den mobbade visar kanske inte i skolan hur pass illa det är och därför håller jag med Ebba Evanni att lärarna/eleverna kan spela upp olika scenarier där de kan se hur den mobbade faktiskt mår t.ex. när hen är hemma och inte behöver visa sig stark och opåverkad.
SvaraRaderaJag tycker att detta är så himla viktigt och det krävs mycket arbete för att kunna uppnå det mål man strävar efter, att alla ska trivas och må bra i skolan och känna en tillhörighet.
Vilka bra kommentarer och ett problem som är svårt att komma åt. Jag instämmer med många av era tankar kring likabehandling och hurJag skolan ska agera för att minska kränkningar. Jag tror på att arbeta stenhårt med klassrumsklimatet och värdegrunden i förskola och tidiga åren i skolan. Elever kan förstå att alla är olika och att det är okej att bara sig själv.
SvaraRaderaElever växer av att få ta ansvar för olika saker, är min erfarenhet, och att elevinflytande kan göra att de känner sig mer stolta över både sig själva och sin skola. Jag har nog aldrig tänkt på att ett mobbingoffer inte ses som ett offer för att hen inte visar några tecken på att vara nedbruten. Kanske inte i skolan men hemma? Förr eller senare kommer dessa upplevelser och minnen ikapp och hen kan börja må dåligt senare i livet? Jag tycker UR-filmen om Mobbingmetoden som fungerade var bra eftersom all personal, elever och föräldrar arbetade på samma sätt och kunde identifiera kränkningar mellan individer och förstå att de var delaktiga i mobbingen på olika sätt, genom sitt agerande (eller brist på agerande).